Måndag 13 oktober 2003
Priset på tillvaron

-Vad ska vi göra med dig, sa Beata till Asta som låg framstupa på vardagsrumsmattan och tittade på obduktioner i Las Vegas.
-Mmm? sa Asta.
-Vad är det för ett liv, sa Beata.
-De sågar sönder skallbenet, sa Asta. Då låter det så där.
-Jag pratar om ditt liv, sa Beata.
-Vad du lever om, sa Asta och höjde volymen.
-Jag är orolig, sa Beata. Mycket orolig.
-Coco har säkert några valium, sa Asta och koncentrerade sig när de började leta blodstänk med Luminol.
-Livet, sa Beata och pekade ut på Tredje Långgatan. Du missar hela livet genom att ligga här och glo på teve.
-Vilket liv?
-Teater, opera, konst, sa Beata. Möta människor, öden.
-Hon menar att du borde skaffa dig en karl, sa Coco som låg på soffan och läste sportbilagan.
-Jag har inte kommit över Säkkijärvin, sa Asta.
-Trams, sa Beata. Du dansade på köksbordet när vi väl blev av med honom.
-Det är som med Postis, sa Asta. Du blir vansinnig när han är här men om han inte dyker upp står du med repet och tittar på kroken i taket.
-Det gör jag inte alls, sa Beata. Han betyder ingenting för mig. Var han nu är.
Hon gick ett varv i lägenheten.
-Han skulle vara här nu, utbrast hon. Att man aldrig kan....
Då ringde det på dörren och Postis kom insläpande med en säck.
-Det är bara att sätta igång, sa han med ett stolt leende.
-Sätta igång med vad? sa Coco och tittade upp från golfspecialen.
-Extraknäck, sa Postis. Ni behövde ju jobb.
-I teorin kanske, sa Coco.
-Klart vi behöver pengarna, sa Beata.
-Kan man titta på teve samtidigt, undrade Asta.
-Snoddsortering, frimärkstandning och säckstrykning, sa Postis. På entreprenad. Numera kallas det outsourcing.
-Pax för snoddsorteringen, sa Asta.
-Jag älskar frimärken, sa Coco.
-Ska jag stryka säckar? sa Beata.
-Jag kan visa dig hur man gör, sa Postis.
-Där kom hon billigt undan, sa Coco.
-Allting har ett pris, sa Asta.



Arkiv

copyright  hamnqvist