Måndag 16 juni 2003
För mycket av det goda

-Vad gör byrackorna i mitt rum, vrålade Coco och stormade in i köket. Fyra överviktiga mopsar kom flåsande efter henne.
Asta stod med kappsäcken över axeln.
-Det är Säkkijärvins fel, sa Beata.
-Det är hans mammas hundar, sa Asta.
-Och jag ska ha de här illaluktande kräken i min säng? Var ska alla andra få plats har ni tänkt?
-Om du inte tar hand om dem kan jag inte åka på smekmånad, sa Asta.
-Ska du gifta dig med det där mähät i alla fall?
-Nej, men det var så dyrt att avboka biljetten, sa Asta. Och en smekmånad har ingen dött av.
-Prästen var bara glad att bli avbokad, sa Beata. Han känner till Säkkijärvins mamma.
-Någon god människa hade väl varnat honom, sa Coco.
-Hon är i säkert förvar i Turkiet, sa Asta. Hon skulle visst stanna där ett tag.
-Kommer hon inte tillbaka? sa Beata och tappade en kopp i golvet.
-I höst någon gång, sa Asta.
-Och så lämnar du allting till oss, sa Coco.
-Med varm hand, sa Asta.
-Svekfulla människa, sa Coco.
-Det finns kaffe, sa Asta och gick.
Hundarna rultade efter henne. Tyson kom inhoppande genom köksfönstret. Han fräste illvilligt åt dem. De vände om, gläfste krigiskt och gjorde rudimentära utfall mot bordsbenen.
-Så här kan vi inte ha det, sa Coco.
-Jag vet, sa Beata.
Några veckor senare kom Asta hem. Hundarna låg i en driva i hallen och viftade lojt på svansarna. Tyson låg överst och spann.
-Hem, ljuva hem, sa Asta. Vad har ni gjort för att skapa denna ljuva harmoni? Använt arsenik?
-Kärlek, sa Coco.
-Vi har gett dem kärlek i överflöd, sa Beata.
-Jag visste att det var livsfarligt, sa Asta.
-Vi vet nu vad som är sann kärlek, sa Beata.
-Kärlek är lika med leverpastej, sa Coco. Fet, fin, dansk leverpastej.
-Själv känner jag mig mer som en slarvsylta, sa Asta.
-Så går det när man överdoserar, sa Beata.
-Synden straffar sig, sa Coco.



Arkiv

copyright  hamnqvist