Måndag den 16 augusti 2004
Sånt jag fortfarande rodnar för

Man gör så mycket dumt när man cyklar. Och annars med för den delen.
-Bilister kör som galna, fräste en kamrat. Jag har en kompis som blev hjärnskadad för livet när en taxichaufför öppnade dörren mitt i gatan.
-Han skulle väl släppa av någon, mumlade jag.
-Fullständigt livsfarliga, fortsatte hon.
-Men de stannar för rött ljus, kontrade jag.
Jag lider av den där allmänt förekommande schizofrena läggningen att jag identifierar mig fullständigt med det fordon jag framför. Som cyklist anser jag att alla bilar är monster och fotgängare borde skjutas. Promenerar jag däremot så anser jag att alla bilar borde få punktering och alla cyklister spärras in i teorisalar på bilskolor. I månader. Om inte år. Och kör jag bil så skulle alla fotgängare hålla sig hemma och cyklister bannlysas. Så enkelt är det.
Men mitt fanatiska cyklistjag fick sig en törn en dag på älvkanten.
Solen sken. Raksträckan mot Stena Line var tom och fartvänlig. Jag hade fått upp den gamle racern i åtskilliga kilometer i timmen när jag närmade mig det gamla övergångsstället mot Järntorget, det där som fanns förr i tiden innan de gjorde allting nytt och vackert. Precis när jag har några meter kvar slår det om från grönt till rött. I min lilla cyklisthjärna utbryter debatt.
-Hinner vi över?
-Nej, det har slagit över till rött redan.
-Men det brukar ta flera sekunder innan bilarna får rött.
-Vi hinner på den tiden.
-Vi har jättebra fart.
-Det vore synd att bromsa nu.
-Vi gör det.
Vi gjorde det. Det var dumt. Mitt i filfältet kommer en röd racer farande som ett jehu när alla bilar, som stått och slirat på kopplingen och trött väntat, får grönt. De drar järnet. Jag är halvvägs uppe på huven på en Volvo i tredje filen innan de tvärbromsar kollektivt.
Vita ansikten bakom vindrutor stirrar chockat på mig.
Jag släpar min cykel till andra sidan under tiden som jag försöker be om ursäkt. Jag mimar till rutorna.
-Förlåt.
-Mitt fel.
-Pinsamt, ursäkta.
Att det inte blev en seriekrock med femtio bilar inblandade kan man väl bara skylla på turen, skyddsänglar och det faktum att de flesta ändå stod still.
Men det är tydligen ingen slump att talesättet säger att man är ute och cyklar.



Arkiv

copyright  hamnqvist