Måndag den 23 augusti 2004
Aldrig mera kattvakt

-Javisst, säger jag varje gång. Ta hit skrället bara.
Varje gång ångrar jag mig när soffan är full av katthår och den diskreta doften av kattlåda sprider sig i lägenheten. Jag lär mig aldrig att säga nej men en gång gav jag upp.
Nisse var en gammal norsk skogskatt med avknipsad svanstipp. Elaka rykten hävdade att det var en råttas verk. Nisse glodde kallt och gult på var och en som berättade sådana dumheter.
-Ärorik kamp med en kolossal räv, var hans kommentar.
Nu var de dagarna över. Nisse såg lite glist, var antagligen lite döv och sov mest hela tiden. Men på natten vaknade några slumrande rovdjursinstinkter och han fick för sig att vara nattaktiv.
-Jag vet inte var jag är, ylade han första natten, om och om igen. Från tvåtiden tills dess väckarklockan ringde. Sen somnade han igen.
Nästa natt samma visa, ny text.
-Jag är bortrövad och inlåst i en källare, vrålade han.
-Utan mat och vatten, la han till för säkerhets skull.
-Dumheter, fräste jag tillbaka.
Han satt nämligen framför sin matskål och vrålade rakt in i väggen.
-Håll tyst!
Nisse tittade förnärmat på mig. Sen vände han sin uppmärksamhet mot väggen.
Tredje nattens variationer på Mayday Mayday lät inte vänta på sig.
-Jag döööööööööööööör, tog han i tills rösten sprack.
-Jag slänger ut honom från balkongen, tänkte jag svart i sinnet.
Men så kom jag på att systers katt överlevt det fallet så det var ingen säker metod.
-Ta mig härifråååååån, fortsatte han oförtrutet.
-Jag stryper kattdj-ln, väste jag till kudden. Den höll med.
Nästa dag ringde sonen i familjen för att höra hur det gick. Han skulle bara vara artig för egentligen gjorde han en kort mellanlandning i stan och tänkte sig ut på nya äventyr.
-Nisse vill hem, sa jag milt.
-Vill han, sa sonen besviket.
-Han skriker på nätterna. Mycket.
-Ja, sa sonen och harklade sig. Han gör visst det.
-Så du måste komma och hämta honom, sa jag vänligt men bestämt.
Jag fyllde inte i att mitt tålamod var slut och katten nära en säker död men det gick fram ändå. Det kan vara något i tonfallet ibland som säger mer än ord.
-Aldrig mer, suckade jag lättad när jag vinkade farväl till den missmodige sonen och kattlådan.
Tre månader senare satt jag där med två kattmadammer i övre medelåldern.
Man glömmer så fort.



Arkiv

copyright  hamnqvist