Måndag den 30 augusti 2004
De övergivnas vänner

Jag trodde att jag var ensam, men så fanns det en till.
-Du också? sa hon.
-Absolut, sa jag. Det är nästan ett gissel.
-Ja, sa hon. Det blir trångt.
-Jag tar med några till jobbet ibland.
-Och en del klarar sig ju inte.
-Fast man gör sitt bästa.
Vi funderar över livet på fönsterkarmen ett tag. Där står en julblomma och växer sig stor och frodig. En liten järnek som var dekoration till någon spretig hyacint har fått egen kruka och ett fabrikshetsat exemplar av någon alldeles vanlig ge-bort-blomma spretar försiktigt nya knoppar.
Andra räddar kattungar och upphittade hundar. Vi räddar krukväxter.
När det står spretiga gulnande paradisträd och gråter efter vatten och omvårdnad i stressade storstadsfönster brukar jag tvångsomhänderta dem.
-Så här kan den inte ha det. Ge hit en sekatör.
Och så klipper jag ner den, tar hem den, planterar om den, pysslar med den, andas på den, vattnar försiktigt i omgångar så att rotsystemet ska ta sig och vaktar som en hönsmamma över den tills det börjar komma skott och blad igen.
När folk kommer på besök med plastinpackade, hårt uppdrivna, blommande saker suckar jag och ställer den på avvänjning i fönstret. Gradvis kan man sen lyckas få den att dricka vatten och äta allt det där som finns i vanlig jord och inte längre gå som en pundare på konstgjord turbonäring. Det tar tid. Men det går.
-Jag kan inte låta bli azaleor, säger den andra. När de inte orkar längre och tappar bladen och folk tänker slänga bort dem då är det dags att rycka in.
-Då kommer du och räddar dem.
-Släpar hem dem en efter en, säger hon och nickar.
-Men jag har aldrig lyckats med en azalea, säger jag och tänker på alla försök.
-Tricket är att man ställer dem i djupa skålar och häller på vatten så de står i några centimeter. Sen dricker de själva.
-Men jag känner mig skyldig, säger hon efter ett tag. Jag har börjat köpa nya växter.
-Det är allvarliga saker, säger jag. Stora beslut. Livslånga åtaganden.
Hon nickar allvarligt. Jag tittar på mitt olivträd. Tusen år kvar om allt går vägen.
-Det blir som en drog, säger hon.
Tre veckor senare kommer ett mail med en länk till pelargonievännernas sällskap.
-Jag har köpt en Lord Bute till dig, skriver hon. Och en som luktar.



Arkiv

copyright  hamnqvist