Måndag den 6 september 2004
Envishet i all ära men...

Ibland känner jag mig som den där ekorren jag såg häromdagen. Det var en liten brun rackare som fått för sig att klara av ett mastodontprojekt. Jag stod två meter bakom den ivrigt arbetande kroppen, i skuggan av en ek, och iakttog dramat.
-Och vad tänkte du göra med den där då? undrade jag högt.
Ekorren noterade mig inte. Den slet som en galning i ett långt sjok juteväv som den absolut tänkte ta med sig - vart? Upp i trädet? Hem till boet? Väven räckte till att göra en hel Christo-installation av den stora eken.
-Skit i det du, signalerade svansen till mig.
Jag stod stod kvar, fascinerad av denna koncentrerade, absolut galna, målmedvetenhet och fullständiga oförståelse för sina egna begränsningar. Men, David knockade Goliat så varför inte?
-Jag ska klara av det, hummade ekorren och slet för kung och fosterland.
Sen blev den skrämd av en karl som gick över gräsmattan femtio meter bort. Jag tittade runt ekstammen för att se den sätta av i full karriär upp för stammen, men inte. Den tittade kallt på mig, klar över att jag är en så´n där ofarlig snäll sak som man kan klättra upp för ryggen och kolla handväskan på utan problem så den återvände till den åtråvärda juteväven.
-Skam den som ger sig, sa den och bet och slet i trådarna.
-Jag vet hur det känns, sa jag och vände hemåt.
För några år sedan stod jag ute på akterdäck på Manu Nui och skulle hjälpa till när en fågel fastnat i metreven vi lät tråla efter båten. I min iver att få loss den lyckades jag trassla till hela reven. Förargligt var bara förnamnet. Vi hade inte så mycket lina med oss och här stod pojkarnas fiskelycka på spel. Eftersom de inte hade så mycket annat att pyssla med förutom att skrapa färg och måla relingen så var drömmen om den stora tonfisken ett värdefullt kosttillskott i deras mentala liv.
-Men den går väl att reda upp, tänkte jag van vid vanliga garnnystan.
-Sån´t där ska man bara kapa, sa kapten när han gick förbi. Den där får du aldrig ordning på.
Han sa det magiska ordet. Aldrig.
Efter en timmes febrilt utredande av rev började elektrikern ombord att spela in spektaklet på video. Tre timmar senare höll jag på att få ordning på alltihop. Då ryckte maskinisten in och skulle hjälpa till. Det skulle han inte ha gjort. Sju timmar senare gav jag upp. Motvilligt. Än i denna dag fnissar somliga när de tittar på videoupptagningen.
När jag gick förbi stora eken senare på dagen låg juteväven utsläpad på gräsmattan men längre än så hade den inte kommit.
-Ibland är det okej att ge upp, sa jag för att trösta oss.
Som svar kom ett ekollon farande genom luften.



Arkiv

copyright  hamnqvist