Ur arkivet

Måndag den 11 januari 1999
Orättvis behandling

-Såna där vattenkokare är bra, sa fanskapet en dag.
-Modernt krafs, sa Asta som var på det humöret. 
-Går fort också, sa fanskapet som inte tycker om att vänta länge på saker och ting. Blir varmt på ingen tid alls. 
-Det går bra med kastrull, muttrade Asta och slet sitt hår över månadens räkningar. 
-Spar en massa el också, fortsatte fanskapet oförtrutet. 
Asta nappade inte direkt på den grova kroken men några dagar senare när de råkade hamna på hushållsavdelningen på järnaffären så var hon ändå tvungen att nypa i en vattenkokare, modell dansk, svart.
-Dyr, sa Asta och ställde den motvilligt ifrån sig. 
-Det har du igen på elräkningen, sa fanskapet. 
-Säger du det, sa Asta och stoppade snabbt in den under armen och begav sig till kassan. 
Den nya vattenkokaren tronade i köket och beundrades av alla och envar. Den var så snabb, och så snygg och så rätt. Det fanns inga gränser för vad den kunde göra bortsett från att koka mjölk.
Så småningom mildrades den första förälskelsen till en varm känsla av välvilja och samhörighet och Asta, fanskapet och vattenkokaren delade vardagens alla små bestyr, åt frukost och läste tidningen ihop. 
Men efter två års fredlig samexistens tyckte vattenkokaren att det inte var lika kul längre. Asta glömde bort hur snygg och snabb den var. Inte blev den beundrad för sin eleganta design på det sätt som den var van vid. Vattenkokaren kände att den började tas för given. 
De andra hushållsutensilierna däremot tyckte allt att vattenkokaren var en högdragen typ. Landsmännen, de två bistro-bryggarna modell stor och modell liten, slet med sitt kaffe- och tebryggande varje dag men inte fick de grandiosa föreställningar om sin betydelse i livet för det. 
-Typiskt elgrejer, muttrade den ena glaskannan till den andra. 
-Plast som tror den är bakelit, sa den andra. 
Matberedaren stod i andra hörnet och sörjde att den aldrig fick komma till sin rätt. 
-Bara för att den har snygg design, suckade den bittert och inåtvänt. Det är orättvist. 
Under tiden fick vattenkokaren för sig saker. 
-Så där mycket vatten kan jag inte koka på en gång, skrek den upprört en dag när Asta skulle göra te. Tror du jag är någon allmän köksslav eller?
Det blev till att koka små koppar te i fortsättningen. Sen blev det också för ansträngande.
-Det är ingen som förstååååår mig, tjöt den i falsett en morgon och la av. 
-Det går lika bra med kastrull, sa fanskapet som var på det humöret. 
-Det tar ju sån tid, stönade Asta. På morgonen och allting. Jag måste, jag bara måste, ha en ny. 
Så det var bara att gå till järnhandeln igen, och där stod den. En robust, engelsk vattenkokare med stillsamt temperament och lagom trendig design. Väluppfostrad, och till extrapris.
-Den tar vi, sa Asta till mannen bakom kassan.
-Vi slår in den själva, sa fanskapet.
-Jolly nice to meet you, sa den nya familjemedlemmen.

Astas arkiv

copyright  hamnqvist