Ur arkivet

Måndag den 12 april 1999
Upp och ner till Blåkulla

Tre trötta väninnor satt i solen på utekafé och drog i sig stärkande kaffe, svart som synden. Asta tuggade på en kanelbulle. Coco satt med solglasögonen på och spanade.  Beata petade i en räkmacka som hon fått till extrapris.
-Det här är sista gången jag tar kvast till Blåkulla, sa Beata surt.
-Strega Airlines hade jättebra sista-minuten-erbjudanden, sa Asta och borstade bort några sockerkorn från mustaschen. Och vilka snygga piloter.
-Verkliga godingar, sa Coco. 
-Jag hamnade med en eskader häxor från Härryda, sa Beata. De började med Beska droppar redan över Kungsbacka. När vi kom till Helsingör ramlade sju av dem ner i färjekön. Över Fyn blev det nå´t fel på den där eländiga sopkvasten så jag blev hängande upp och ner. Har ni flugit 100 mil upp och ner? Utan mat, efter sex nubbar och med ett sällskap fyllkärringar som ska ner och dansa på varenda raststätte de ser? För att inte tala om alla gånger de skulle hitta lämpliga buskar att landa i för att lätta på trycket. De hade tre flak mellanöl per kvast med sig. Som de envisades med att bjuda på. Och tackade man nej var man högfärdig. Jag var spyfärdig.
-Mådde du illa, sa Asta medlidsamt.
-Må illa var bara förnamnet, sa Beata. Jag höll på att dö av blodstockning i hjärnan. Inget syre alls och nubben satt som en blysmäck i pannan. Ruskigt var det. 
-Men hur klarade du landningen upp och ner? undrade Coco. Du som är så kass på att landa i vanliga fall.
-Skratta du, sa Beata. Ser du det här?
Hon sträckte ut ett par vita ben med blåbärsmönstrade strumpor på.
-Det där, sa Beata, är blåmärken. Jag vet inte hur det gick till men jag landade i en rågåker någonstans, på en förfest med alla Nisses rumänska släktingar. Jag trodde de tillhörde den där konstiga sekten som skulle åka tefat till paradiset.
-Några är visst ganska normala fortfarande, sa Coco. Hälsade du från mig?
-Jag gjorde det, sa Beata. Det var dumt. Sen höll jag inte på att komma därifrån. Du hade visst en historia med någon där.
-För länge sen ja, sa Coco. 
-Han tyckte jag kunde duga lika bra så jag höll på att bli både omgift och bortgift och förförd på några minuter. Fy vilken rivstart jag gjorde. 
-Åkte du därifrån? sa Asta. Men vad gjorde du sen då?
-Jag åkte runt lite, sa Beata undvikande.
-Åkte runt vadå, sa Coco.
-Åkte runt Blåkulla, sa Beata och studerade sina nagelband. 
-Men du kom ju hem samtidigt som mig, sa Asta. Fyra dagar senare.
-Kan väl hända, sa Beata och petade i sig en räka som såg ensam ut. 
-Så går det när man prutar på restresor, sa Coco.
-Ni har rätt, sa Beata ståndaktigt. Nästa år tar jag bussen. Om de har röd avgång.
 

Astas arkiv

copyright  hamnqvist