Ur arkivet

Måndag den 16 augusti 1999
En snaps per tugga

-Kom på kalas på lördag, sa Coco till Beata och Asta i början på augusti. Morfar har skickat en specialare.
-Åh, din morfar är så gullig, sa Asta. Har han kvar husvagnen?
-Han praktiskt taget bor i den nu när mormor har börjat med kattodling, sa Coco och fimpade en Look i en ranglig aralia.
-Vad ska hon med alla katter till? undrade Beata.
-Pälsfarm, sa Coco. Hon tycker pensionen är knal. Mormor har alltid gillat guldkant på tillvaron. 
-Vill inte din morfar ha det då? frågade Asta och tänkte fortfarande med mild välvilja på den lille krumme gubben i vitt skägg som stått och vinkat efter dem på gårdsplanen. 
-Han vill ha sina brevduvor i fred, sa Coco. Så nu grälar de dagarna i ände för katterna äter upp morfars duvor och mormor påstår att duvorna skiter ner katterna med flit. De blir fula i pälsen av det tydligen.
-Folk har startat krig för mindre, sa Beata. 
-Men vad gulligt av honom att tänka på dig när han har det så jobbigt, sa Asta.
-Han vill bo här i vinter, sa Coco. Men det blir inget med det. Kom klockan sju så hinner jag duka också. 
-Vi säger nio som vanligt, sa Beata när de kommit utanför dörren. 
-Halv nio, sa Asta som är lite blödig av sig. 
När de dök upp kvart i nio på lördag kväll stod dörren öppen till hallen. Kulörta lyktor och färgglada pappersgirlanger slingrade sig in i vardagsrummet. Där stod matsalsbordet dukat med vit duk, kristallglas, linneservetter, en stor präktig Västerbotten, tunnbröd, smör vackert krullat på glasassietter. Snapsen stod kall och immig i en kylare och en trave öl samsades i en hink med is. Asta och Beata stod stumma av häpnad. Coco kom släntrande in genom hallen med en handduk i ena handen och en konservöppnare i den andra. 
-Ni kom alldeles lagom, sa hon och pussade dem på kinderna. Nu ska vi bara öppna dyrgripen. 
Hon tog fram en grå konservburk.
-Är det rysk kaviar, sa Beata och lyste upp.
-Det ser inte ut som en rysk burk, sa Asta tvekande. Det ser mer ut som...
-Mina älsklingar, sa Coco. Höga kustens grå guld.
Med kraft satte hon konservöppnaren i burken och den gav ifrån sig en djup suck, följt av en diskret stråle surströmmingsspad.
-Jag svimmar, pep Asta. Jag tål inte starka lukter.
-Sluta sjåpa dig, sa Coco och sniffade i luften. Det här är en delikatess, värd sin vikt i guld. 
-Säger du det, sa Beata. Då ska vi väl inte kasta bort den i alla fall. 
-Du får en snaps om du tar en tugga, sa Coco till Asta. 
-Jag kan ta en schnapps till, sa Asta en bra stund senare.
-Jag visste väl att du skulle tycka om det, sa Coco. 
 

Astas arkiv

copyright  hamnqvist