Ur arkivet

Måndag den 1 mars 1999
Dimmiga minnen

-Nu har ni skrämt bort honom för gott, sa Asta.
-Men det var inte meningen att det skulle bli så, sa Beata.
-Vi skulle bara marknadsföra dig, sa Coco.
-Hjälpa honom på traven, fyllde Beata i.
-Stjälpa honom i farten menar du, fräste Asta surt.Och varför i herrans namn skulle ni ta upp den där gamla historien om när jag ramlade ner på dass?
-Det är väl en söt historia, sa Coco. Väcker sympati tycker jag.
-Kan vara bra för honom att veta när ni hamnar på råtthotell i Marocko och du får ett utbrott för att det inte finns vattentoalett, sa Beata pedagogiskt.
-Vi kommer inte att hamna på semester i Marocko efter det här, sa Asta mörkt.
-Säg inte det, sa Coco. Man måste tänka positivt.
-Speciellt inte som du fyllde på med en fantastisk skröna om vad jag hade för mig med hisspojkarna på Kanarieöarna. 
-Du behöver inte skämmas för att du är en mogen och erfaren kvinna, sa Coco.
-Det var inte jag som avverkade tre hisspojkar om dagen, röt Asta. Det var du.
-Tänk jag har alltid haft så dimmiga minnen av den där resan, sa Coco och knackade ur sitt cigarrettmunstycke. Menar du att det var tre om dan? Inte två?
-Nu ska du inte vara så upprörd, sa Beata. Bjud hem honom på middag igen om några veckor så löser det sig.
-Bjuda hem honom på middag? Efter att ni två suttit i två timmar och berättat om alla gånger ni kräkts som katter efter mina "matexperiment" som ni så förtjusande kallar det. Det var efter det som han försökte klättra ut genom köksfönstret.
-Du har rätt, sa Beata rakryggat. Det var dumt att berätta om mjölbaggarna i soppan. Jag förstår det nu.
-Vi skulle kanske ha hållit tyst om den där skivade kasslern som såg ut som salami av alla fluglarver, höll Coco med om. Den får mig fortfarande att bli lite kvalmig.
-Ovanligt korkat skulle jag säga, sa Asta.
-Men vi underhöll honom duktigt, sa Beata till sitt försvar. Han skrattade flera gånger. Åtminstone i början. Innan han blev så full.
-Han drack rätt mycket, sa Coco. När du berättade om Astas gamla pojkvän, han som är så svartsjuk av sig och som brukar strimla folk med rakblad, då började han hälla sig.
-Sen var det kanske överdrivet att låsa in honom i brudkistan, sa Beata eftertänksamt. Men han blev ju så stökig på slutet.
-Innan vi fick in honom i polisbilen, sa Coco och askade i Beatas handväska. 
-Men är han nå´t att ha så älskar han dig i alla fall, sa Beata och försökte le uppmuntrande. Det fick henne att se ganska grotesk ut.
-Trots dina små egenheter, sa Coco och log lika rart hon.
-Trots mina vänner menar ni, sa Asta och slängde Vecko Revyns bröllopsspecialnummer i papperskorgen med en suck.
-Dina sanna vänner in i döden, sa Beata.
-Dina bästa vänner i nöden, sa Coco.
-Ja utan er skulle det inte gå någon nöd på mig, sa Asta.

Astas arkiv

copyright  hamnqvist