Ur arkivet

Måndag den 21 juni 1999
Ripor och carpaccio

-Det är för ont om tiddelipomdagar, sa Asta och skalade en till apelsin i solen på balkongen. Sådana här dagar när man bara kan ta det lugnt och puttra på och inte slita livet ur sig hela tiden. Titta, benen börjar bli riktigt rosa.
-Alldeles för ont om tiddelipom skulle jag vilja säga, sa Coco och lyfte på sina Chanelsolglasögon för att kasta en forskande blick över till baskethörnan på skolgården mittöver. Det var tomt för tillfället.
-Jag har tiddelipom så det räcker på jobbet, sa Beata. Det är kalas hela tiden. 
-På mitt jobb är det inte mycket kalas, sa Asta. Vi har inte haft personalfest på flera år. Det roligaste vi haft var när ledningsgruppen presenterade mål och visioner. 
-Det brukar vara ganska underhållande, sa Coco. Resultatet av en veckas konferens på svindyr anläggning i Varberg eller slott ute på vischan, med inhyrda konsulter och lerduveskytte och gott om konjak i avecen. 
-Sett ur det perspektivet är det inte så underhållande förstås, sa Asta. Det blir inte mycket pengar kvar till att uppfylla målen och visionerna när riporna och carpaccion är betald.
-Det är därför det är så viktigt med målformuleringarna förstår du, sa Coco och tände en Danneman. Det ska se bra ut, men inte kosta
-Vi ska lova att se till personalens bästa, sa Asta. Sen köper man en ny kaffebryggare och avtäcker under stor pompa och ståt.
-Vad ska vi göra på semestern då flickor, klämde Beata till med för att bryta den civilisationskritiska stämningen och återta tiddelipommandet.
-Kan vi inte åka på camping i din morfars husvagn igen, sa Asta bönfallande till Coco.
-Aldrig i livet, sa Beata. Inte en vecka i husvagn med hennes fjorton necessärer och resväskor. Vi kunde ju knappt vända oss i vagnen utan att riskera jordskred av kläder.
-Det var ganska skoj, sa Coco. Men det var inte gott om snygga karlar. Föds de i träningsoverall? Tacka vet jag Grekland. Ett litet lyxhotell på Santorini, utsikt över havet, vad säger ni om det?
-Aldrig Grekland med Coco en gång till, sa Asta med fast stämma. Det var genant. Jag kände mig som Gerd Hegnell i Rika barn leka bäst.
-Nu överdriver du, sa Coco och blåste rök i örat på henne. Nikos var med oss i flera dagar. Och Costas nästan två. Det var så man blev uttråkad till slut. Italien då? Florens, Siena?
-Italien, samma sak där, sa Beata. Då blir det klippkort på Coco och vi får sitta som två pladuskor i baren och räkna tandpetare. Skojigare kan man ha det. 
-Jag vet, sa Asta med lysande blick. Rio de Janeiro. Salsa. Nattliv. Sandstränder.
-Där tycker de om små kvinnor med stora rumpor, sa Coco. Ni skulle göra succé båda två. 
-Då är det inte mycket att tjafsa om, sa Beata. Vem bokar biljetten? Jag antar jag. 
-Skål för en tiddelipomsemester, sa Asta. 
-Skål, sa väninnorna.
 

Astas arkiv

copyright  hamnqvist