Ur arkivet

Måndag den 22 mars 1999
Samtal i periferin

-Hur mår den lille grisen, sa Beata och log överseende. 
-Grisen? sa Asta.
-Ja, hur mår din lilla älskling? sa Beata.
-Den mår utmärkt, sa fanskapet från Astas axel. Har aldrig mått bättre.
-Så bra då, sa Beata. Ger du den småkakor som jag sa?
-Nej, sa Asta och rodnade.
-Jodå, det gjorde vi visst det, sa fanskapet. 
-Gjorde? sa Beata. Den vill ha kakor hela tiden. Varje dag. Det sa bonden jag köpte den av. Massor av finska pinnar.
-Inte nu längre, sa Asta blekt. 
-Vadå inte nu längre? fräste Beata. Ni har väl inte satt den på diet? Det är omoraliskt att späka grisar. De ska vara feta och fina.
-Vi håller på att bli feta och fina, sa fanskapet och klappade sig på magen. 
-Klart ni blir om ni äter upp grisens kakor, sa Beata indignerat. Hur lågt kan man falla egentligen?
Asta försökte desperat teckna åt fanskapet att vara tyst men han var så upptagen med att beundra sin nya runda kula att han inte märkte någonting. Beata tittade på dem båda. 
-För det är väl kakor ni äter? sa hon efter ett tag.
-Nej, sa fanskapet rättrådigt. Den här veckan har det varit kotlettrad. Förra veckan var det filé och det är himla fint men jag måste säga att det blir tråkigt i längden. Men nästa vecka blir det bättre variation.
-Tyst med dig, väste Asta. 
-För nästa vecka, fortsatte fanskapet oförtrutet, blir det bacon, och det kan man ha till mycket. Bacon är gott.
-Har ni slaktat den lille vasen? Den söta och snälla lilla varelsen? Min present?
-Tja, man kan ju inte ha grisen i sängen bara för att den är snäll, sa fanskapet och ryckte på axlarna. Och så åt den så mycket. 
-Åt kablar, sa Asta. Åt dem som en italienare äter spaghetti. Bara slurpade i sig.
-Gick inte att ha i möblerade rum, klämde fanskapet i med.
-Ni skulle ha sagt åt mig, skrek Beata upprört. Jag kunde ha tagit med den till Coco. Hon har hand med djur hon. Och känner folk som vill ta hand om ensamma och oälskade kelgrisar. Jag var där med tre övergivna marsvin häromveckan och hon bara tog emot dem och lovade att älska dem som sina egna barn.
-Jaså, var det därför hon skulle låna din peruanska kokbok, sa fanskapet till Asta. 
-Jag undrade just varför hon var så intresserad av mayakultur och matlagning, sa Asta.
-Det var som när hon skulle ha tag på det där italienska receptet på katt, sa fanskapet.
-Det måste ha varit då när din kollega hade så många kattungar över, sa Asta till Beata.
-"Man tager en lagom fet katt och gräver ner den i snön i tre veckor." sa fanskapet. Så börjar receptet.
-Ni är perversa, hela bunten, röt Beata och gick ut i hallen. Nu får det vara nog. Jag säger upp bekantskapen.
-Men ska du inte ha några kotletter med dig hem? ropade Asta. De är hemskt goda.
Beata vände sig om i dörren.
-Ge hit sex stycken då, sa hon. Jag har gäster ikväll.
 

Astas arkiv

copyright  hamnqvist