Ur arkivet

Måndag den 23 augusti 1999
Nattlig jakt på Kreta

-Vad var det? viskade Asta till Beata när de klev in på rummet. 
-Jag vet inte, sa Beata. Ett djur?
-En mus? sa Asta. En ödla?
-Jag är här, sa Coco och ramlade in över tröskeln.
-Vi har besök på rummet, sa Beata strängt till Coco som dråsat ner på sängen och var strängt upptagen med att försöka peta av sig ett par skyhöga remsandaletter som fick hennes värmesvullna fötter att se ut som italienska korvar, den där sorten som brukar hänga uppe vid taket i snören. Korviga var ordet, sa Bull. 
-Kan inte vara sant, mumlade Coco. Det har vi inte haft på länge. Gud, vilken tråkig semester. 
-Var tog det vägen? frågade Asta med begynnande panik i rösten. 
-Under din säng tror jag, sa Beata.
-Min säng? skrek Asta. Är det under min säng?
-Håller helt med, sa Coco. Mycket roligare om det är något i sängen. Vad ska de under sängen och göra? Onödigt tillkrånglat.
-Vad är det för något? vrålade Asta. Ta bort det! Vad är det? Aaaah!
-Jag tror det är en kackerlacka, sa Beata.
-En kackerlacka, vrålade Coco plötsligt klarvaken. Var är eldkastaren? Polis! Militär! Ta hit hela armen. Var?
-Jag går och hämtar mamma Varouxakis, sa Beata. Hon vet nog vad man gör med kackerlackor. 
Asta och Coco klamrade sig fast vid varandra och höll sig så mitt i sängen det någonsin gick, två skeppsbrutna i ett hav av monsterkackerlackor, ledda av den berömde Cockroach Conan från Chania. Efter ett tag, som kändes som evigheter, kom Beata tillbaka med en rund kvinna i femtioårsåldern. De kikade på kackerlackan och utbytte fraser som ingen av dem förstod. Till slut sa Beata:
-Har du ingen frutt frutt? och sprutade med en osynlig sprayflaska mot monstret. Mamma Varouxakis sken upp och sa "ne" vilket visade sig betyda "ja" och sen sa hon "moment" och försvann i den kolsvarta kretensiska natten. En halv minut senare var hon tillbaka med en burk. Då hade den arma kackerlackan sprungit in under nästa säng, gömt sig i ett hörn och bett en snabb bön om mörker och en väg ut. 
-Där är den, sa Beata lystet och pekade. Mamma Varouxakis drog fram burken och pepprade kackerlackan med något som luktade toalettrengöringsmedel. Den ryckte till och gjorde ett utbrytningsförsök mot hallen trots det skoningslösa ljuset. Fienden blockerade vägen, elakt fnissande, och dränkte den prasslande insekten i en ny omgång DDT eller vad det kan ha varit för EU-godkänt besprutningsmedel den grekiska marknaden tillhandahöll. Kackerlackan vände på klacken och gjorde en tjurrusning mot balkongen, men mamma Varouxakis var snabbt framme på flanken och med en stabil klack gjorde hon pinan kort. Varma och upplivade av en lyckad jakt gratulerade Beata och mamma Varouxakis varandra för god insats och sa tack så mycket och godnatt. 
-Är den död? pep Asta från sängen. 
-Barbarer, sa Coco. Mördare. Ge mig en cigarrett.
-Det är ok. Den är platt och rör sig inte mera, sa Beata. Du kan gå på golvet nu. 
-Finns det en kommer det flera, sa Coco. Skicka hit hela paketet. 
 

Astas arkiv

copyright  hamnqvist