Ur arkivet

Måndag den 26 juli 1999
Te quiero, mi vida

-Var det det här som skulle vara vår tiddelipomsemester, sa Asta och tittade på väninnorna  och öppnade en påse av fem med chokladprickar. Extraerbjudande.
-Vad är det för fel nu då? undrade Beata och tittade upp från
strumpbyxorna.
-Tja, det är inte utlandet, sa Coco och tände en Gauloise under
rökvarnaren. Den fungerade inte.
-Det är definitivt inte Brasilien, sa Asta och vände på ett par
underbyxor. Det är inte ens Fredrikshavn.
-Jag tycker att ni två ställer väldigt höga krav på tillvaron, sa Beata. Onödigt höga krav. Man ska rätta mun efter matsäcken. Har man inte råd med semester så får man ta det som bjuds.
-Du får ursäkta mig Beata men jag tror du har fel där, sa Coco stillsamt och askade i en Dinkytoysgondol. Har man inte råd med semester, då får man ta till extrema åtgärder.
-Ta, ta, ta, sa Beata och granskade innehållsdeklarationen på en påse ostbågar. Vad skulle det vara? Extraknäcka på Rosenlund? Förbjudet nuförtiden har jag hört.
-Man kan anstränga sig, sa Coco. Man kan vara ihärdig.
-Menar du att jag inte har ansträngt mig, röt Beata och orsakade viss uppståndelse i charkdisken.
-Om jag ska vara riktigt ärlig så skulle jag påstå något åt det hållet ja, sa Coco och blåste en tjock stråle rök i ansikte på en äldre man som tjuvlyssnade med lysten min. Jag skulle påstå att du bara viftade omkring med dina urklippta resebyråannonser men inte fick tummen ur att ringa förrän en timme innan take-off...
-...för att vi skulle ha tag på en sista-minuten ja, sa Beata men Coco fortsatte oförtrutet:
-för att kunna säga till oss med gott samvete att det inte fanns några bra biljetter till Rio, eller Havanna. För du ville åka hit.
-Vad är det för fel på det här? sa Beata. Billigt och nära och man
behöver inget pass?
-Ingen salsa, körde Asta till med nu när hon tuggat ur munnen som varit full med chokladprickar ganska länge. Jag kan inte höra någon i alla fall.
-Inga brassar, sa Coco och spände ögonen i Beata. Ingen karneval. Inget Copacabana.
-Te quiero, mi vida, nynnade Asta och dansade iväg mellan kassaköerna.
-Nog måste du väl hålla med om att det här är inte lika bra som Rio? sa Coco.
-Vi är inte de enda som kommit hit, sa Beata och stirrade stint ner i sin shoppingvagn. Det måste vara något som drar.
-Tristess, föreslog Coco.
-Nu är du orättvis, sa Beata argt. Vad är det för fel på Ullared?
-Jag vill hem, sa Asta. Jag mår illa.
-För mycket chokladprickar, sa Coco.
-Det har de inte i Rio, sa Beata triumferande
-Vem vill äta chokladprickar, sa Coco, när det finns riktiga puddingar i Rio?
 

Astas arkiv

copyright  hamnqvist