Ur arkivet

Måndag den 27 december 1999
Skammens rodnad på tåg

-Det är sista gången jag åker nattåg med dig, sa fanskapet. Aldrig mer.
-Så farligt var det väl inte, sa Asta och snöt sig.
-Jag skämdes, sa fanskapet. Tänkte du överhuvud taget? På någonting.
-Hur skulle jag kunna tänka, snörvlade Asta. Jag var ju sjuk.
-Hela huvet fullt med snor, fnös fanskapet. Det skulle kunna förklara saken.
-Jag förstår inte varför det blev ett sånt himla liv, sa Asta. Jag kände ingenting.
-Nej, sa fanskapet. Men det var du garanterat ensam om. Hade det inte varit för min enastående diplomatiska förmåga hade vi åkt av redan i Falköping, och vad hade du då gjort? Mitt i natten, med full packning, julklappar och den där eländig kylväskan.
-Anna blev glad, sa Asta svagt.
-Hon åkte inte med i vagnen, sa fanskapet. Hon upplevde den bara i efterskott. På säkert avstånd. I små portioner.
-Jag tycker att du är orättvis, sa Asta och stoppade i sig ett gram c-vitamin. Hon sköljde ner det med ett glas vatten och såg lite märklig ut när det fradgade om mungiporna.
-Har du rabies också, undrade fanskapet ampert.
-Brustabletter, sa Asta. Kittlar så skönt i gommen.
-Var det ingen som protesterade på färjan?
-Det var ju full storm, sa Asta. Ingen hade väl tid med mina kassar från Havnebutikken. Dessutom var de ganska berusade.
-Du ser inget samband, sa fanskapet. Full storm, och alla stupfulla, och du sitter med två kilo Gamle Ole i ett liten löjlig plastkasse.
-Den var bara mellanlagrad, försökte Asta. Luktade knappt någonting. Faktum är att jag tycker dansk ost är klen nuförtiden. Inte alls samma sting i som förut.
-Räckte för att få en hel tågvagn att börja gråta på väg till Åre, sa fanskapet. Räckte för att få oss deporterade till godsvagnen, på nåder. Räckte för att taxichaufförerna skulle vägra att köra oss till Kläppen.
-Höll oss vid liv ända fram skulle jag säga, sa Asta. Utan Gamle Ole hade jag inte kunnat andas idag. Hade dött av krupp på vägen.
-Nu fick alla andra krupp istället, sa fanskapet. Ingen mer jul med dansk ost. Lovar du det?
Asta nickade surmulet, och låste upp ytterdörren. Fanskapet ställde sig på tröskeln och sniffade.
-Det luktar konstigt här inne, sa det. Är det absolut säkert att det inte är en dansk ost?
-Helt säkert, sa Asta.
-Men jag skulle kunna svära på att det luktar ost.
-Ost ja, sa Asta. Men ingen dansk ost.
-Säg det inte, sa fanskapet.
-Bara en liten Stilton till nyårsafton, sa Asta.
-God fortsättning, sa fanskapet och försvann.
 

Astas arkiv

copyright  hamnqvist