Ur arkivet

Måndag 27 september 1999
Efter tankens kranka blekhet

-Kan du inte ta och coola ner lite, sa fanskapet trött en kväll när Asta snodde runt som ett skållat troll i sängen för att hitta en bra sovställning. Du gör av med energi på fel saker. Du borde lära dig att fokusera. 
-Fokusera, sa Asta. Och jag som är så närsynt.
-Kalibrera energierna, sa fanskapet milt överseende. Maximera synergieffekterna.
-Kör till, sa hon och började ruska den andra kudden. Hur gör man?
-Inte vet jag, sa fanskapet, men jag läste en annons om att man kan flyta i en tank och bli ruskigt avslappnad. 
-Uppluckrad menar du, sa Asta. Tja, kanske det. Man kan ju alltid pröva. 

Under veckan som gick hittade de annonsen i en av återvinningskorgarna i källaren. Med fanskapet i träningsbagen gick Asta dit en fredag kväll. Det var inne på gården, en japanskt och milt gråblå, vackert inredd lokal. Asta utrustades med en handduk och fick låsa in sig i ett litet rum med en sten, en bänk, en dusch och en vit tank. 
-Först blir det musik i tio minuter och sen blir det tyst, sa han som lotsade in henne. Då somnar man och sen, efter en timme, kommer en röst som säger att det är tid att gå upp och duscha. Det känns som många timmar senare. 
Asta tittade oroligt på honom men han såg ut som lugnet självt så hon drog slutsatsen att det måste vara sant. Hon lögade sig och tittade in i tanken. En liten lampa lyste och vattnet strömmade runt i den. 
-Det är väl bara att hoppa i då, sa fanskapet och dök i. Asta följde efter. 
-Skulle det inte vara musik, sa fanskapet efter ett tag när de flutit omkring som en stock och en pinne i vattenvirvlarna. 
-Jo, det skulle det visst, sa Asta. Men man hör kanske dåligt under vattnet.
-Du får gå ut och höra efter, sa fanskapet. 
Asta kämpade sig upp ur tanken och virrade runt i korridorerna tills hon såg en levande människa.
-Nämen hör du ingen musik, sa människan. Det ska jag genast ordna. 
Asta gick tillbaka i sina egna våta fotspår.
-Hör du något, sa hon efter ännu ett tag till fanskapet. 
-Kanske lite svagt, sa fanskapet. Men det bullrar så från motorn så det är svårt att avgöra.
-Känner dig avslappnad, frågade Asta efter ett ännu längre tag.
-Lite grann, sa fanskapet. Det är varmt och gott i alla fall. Och du då?
-Jag mår illa, sa Asta. Jag tror jag är sjösjuk.
-När du säger det, sa fanskapet, så känns det lite dävet i magen. 
-Det är dyningarna, sa Asta. Jag har alltid haft svårt för långa vågor.

-Dyningar, sa mannen som skulle ta betalt och såg oförstående ut. Sjösjuk? 
-Ja, sa Asta. Det var ju så guppigt hela tiden, och så mullrade det så jag hörde inte musiken. Men jag tror det har gått en timme. 
-Mullrade? Han försvann ut i korridorerna och kom tillbaka igen. Det måste ha blivit något fel. Det var reningsverket som var på.
-Åh, men då är vi ordentligt rena i alla fall då, försökte Asta skoja till det.
-Men inte avslappnade, väste fanskapet i väskan.
Asta slapp betala efter många långa ursäkter och kom ut på en gråfuktig bakgata. 
-Så går det när jag ska slappna av, sa hon. Jag blir bortglömd i tanken.
-Vi köper ett avslappningsband på Näckrosen istället, sa fanskapet. Det är enklare. 

Astas arkiv

copyright  hamnqvist