Ur arkivet

Måndag den 28 juni 1999
Bolmört till kransen

Asta och Coco klev av bussen långt ute på Orust och såg rakt in i ögonen på en stor svart tjur som stirrade stint tillbaka på dem. Bussen hostade iväg över backkrönet och svepte in dem i ett moln av dieselavgaser.
-Tänker du spendera hela din semester hos Beata, undrade Asta och lyfte sin egen lilla kappsäck med ett ombyte och tandborste.
-Det är midsommar lilla gumman, sa Coco vänligt och fiskade upp en cigarrett ur handväskans djup. Är det fest så är det.
Hon vickade iväg på landsvägen i högklackade sandaletter med kofferten i släptåg. Asta vacklade efter i sina foträta sandaler, snubblande på sina egna fötter som var så foträtt avspända att de knappt var kontrollerbara. 
Beata hade hyrt ett litet pörte ute på landet. Det var vad hon sa i telefon i alla fall. När de stretade på grusvägen växte ett tak upp över horisonten. Det åtföljdes av en imponerande fasad som ramades in av uppfarten, en allé på femhundra meter. De såg en liten människa längst bort i den som viftade energiskt med en näsduk. Det var Beata som signalerade välkommen med stora linnebordduken. 
-Så kul att ni kunde komma, skrek hon när de närmade sig. Vad tycker ni om mitt lilla pörte? Fullt utrustat, det finns till och med ett äkta spöke i environgerna.
-Pörte, sa Asta med andan i halsen. Det här är inget pörte Beata, det här är ett schabrak.
-Fräckt, sa Coco. Var har du välkomstdrinken?
-Det står några lådor vin i iskällaren, sa Beata och svepte med näven ner i ett skumt källarvalv. Ta för dig. 
-Utmärkt, sa Coco och försvann.
-Och du måste hjälpa till att pynta midsommarstången, sa Beata och greppade tag i Asta. Bolmört och viol eller vad det nu är man har på den
-Jag är allergisk mot bolmört, väste Asta. 
-Är du? sa Beata. Men då tar vi lupiner och hundkäx istället.
-Jag är allergisk mot det också, hostade Asta. Och gräs, och koskit, och mygg, och förgätmigej, och sill och potatis, och nubbe, och dill.
-Är du, sa Beata en gång till och såg bekymrad ut.
-Tänk vad trevligt vi hade det i vinkällaren, sa Coco i bussen på väg hem nästa dag. Jag saknade inte sill och nubbe en sekund. Och vad kul att du kunde vara med Asta. Du brukar alltid vara så ordentlig. Visst var han trevlig, killen i källaren. Undrar vem det var?
-Det var spöket, sa Asta och tittade ut genom fönstret med rödkantade ögon. Han blev visst instängd i vinkällaren 1632 och dog av alkoholförgiftning och nu går han igen. 
-Tänk, det skulle jag också göra, sa Coco. Perfekt ställe att gå igen på.
-Det känns som jag går igen nu, sa Asta blekt.
-Lite får man tåla en midsommar, sa Coco och tände en Hofnar.
-Det är rökning förbjuden i bussen, sa Asta.
-Det är smällar man får ta här i livet, sa Coco. 
 

Astas arkiv

copyright  hamnqvist