Ur arkivet

Måndag den 31 maj 1999
Frivola förvecklingar

-Italiensk smörsång, sa Beata. På högsta volym, så man knappt hör vad man tänker. Så nu är det kört igen. Du börjar likna Coco. 
-Kan aldrig vara möjligt att det lilla livet börjar likna mig, sa Coco släpigt. Det är hon alldeles för mager för. 
-Du har förlett henne igen, sa Beata. Finns det inga gränser för era frivola förvecklingar?
-Det är ingen frivol förveckling, försvarade sig Asta febrilt. Jag är inte förälskad. Absolut inte. Så snabbt läker inte mitt hjärta inte. Nehejdå. Det är bara en liten flirt. 
Hon satte sig i den hallonröda soffan med en seriös duns och tog en jugoslavisk bönekudde från tidigt 30-tal på magen som en sköld mellan sig och den brutala Beata-verkligheten. 
-Jaså, inte det, sa Beata. Och vad är det här då? Chokladpraliner? Rött vin? Damtidningar? Spetstrosor? Nyrakade ben? Är det inte säkra tecken på att en kvinna börjar halka i fördärvet? Förälskelseträsket?
-Du är så mossig så klockorna stannar, sa Coco och tände en fet cigarr. Det lilla livet har börjat vakna till. Titta där ute. 
Coco pekade med hela cigarren ut genom fönstret, mot de blånande bergen i söder. 
-Vad ser du?
-Pollen, sa Beata. En massa krafs i luftvägarna. 
-Det är vår, sa Coco. Det är äntligen vår och vad händer då? Kommer du ihåg det eller har det där tråkiga äktenskapet dödat alla normala instinkter i dig?
-Karlar, kalas och kaos, sa Asta drömmande och mumsade lyckligt i sig en mintkaka. Det är vår.
-Du ser, sa Coco. Hon har äntligen börjat fatta galoppen. Hon börjar bli riktigt mänsklig. 
-Mänsklig, fnös Beata. Sitter där lealös och dan och drömmer romantiska drömmar om drönare som ändå inte är något att ha när hösten kommer. 
-Och hur kul är han då, arbetsmyran? undrade Coco och askade i Beatas tekopp. 
-Kul och kul, sa Beata. Man kan inte ha kul jämt. 
-Och tygtrasorna, förlåt textilsamlingen, var du tvungen att leja ut till Asta. Vad hände med julpyntet?
Beata fick ett märkligt uttryck i ansiktet, nästan så att till och med Coco tyckte att det såg ut som om hon skulle börja gråta. 
-Julpyntet var förlegat, sa Beata. Jag har föryngrat samlingen. 
-Var du tvungen att slänga alltihop? undrade Asta medlidsamt och vaknade till ur vårsvärmeriet. 
-Nästan alltihop, sa Beata och svalde hårt. I princip alltihop.
-Stackars dig, sa Asta. Du som samlat så länge.
-Vi var i Skagen i helgen, sa Coco. Det fanns gott om snygga karlar där. Jag tycker du skulle ta och följa med någon gång. 
-Seglare allihop, sa Asta med ett förklarat skimmer i ögonen. 
-Ni är inte kloka nån´stans, sa Beata och torkade tårarna. 
-Nej, men vi har kul, sa Coco. 
-Gråter gör vi i vinter, sa Asta och bjöd runt nougatpralinerna. Ta en kaka till.
 

Astas arkiv

copyright  hamnqvist