Ur arkivet

Måndag den 4 januari 1999
Den sedvanliga neurosen

-Våra julaftnar pajade alltid när jultomten kom och var full, sa Coco. Så fick man hålla i skägget när han spydde på toaletten.
-Fy så trist, kraxade Asta medlidsamt. Vår tomte självdog i vedbon. Sen blev det aldrig någon julstämning.
-Vi hade också ökenjular, sa Beata och skakade på huvudet. Faster Britta satt i bästa fåtöljen och domderade. Kritiserade granen och vitsåsen och bräkte på hur allting var bättre förr. Mamma bröt ihop och pappa gick och köpte tidningen i timmar.
-Ingen tänkte på att göda henne med lite blåsyra eller så, undrade Coco och pillade bort filtret på en alldeles vanlig cigarrett.
-Jodå, men det bet inte, sa Beata. En gång trodde pappa att det skulle hjälpa med snaps men då blev hon etter värre. Vi fick låsa in henne på vinden. Där levde hon rövare så till den milda grad att brandkåren ryckte ut och vaktmästaren kom lubbande med skinkkniven i högsta hugg och då trodde hon att han skulle mörda henne och sen kom polisen och pappa blev arresterad. Sen skickade de tillbaka henne efter några timmar på akuten för det var inget fel på henne och de orkade inte ha henne kvar. Den enda som vågade säga ifrån var katten som kissade i hennes tofflor, men då åkte hon faktiskt hem.
-Ja, se det var allt en välsignad juldagsmorgon, sa Coco syrligt och
spillde aska som vanligt.
-Om den var, sa Beata och smuttade på sin hemmagjorda hallonlikör.
-Därför är det bättre att resa bort på julen, fräste Asta i en näsduk. Kobba bort från alltihop. Hade jag inte varit så förkyld så hade jag varit i Havanna nu.
-Resa bort, sa Coco. Vi reste alltid bort. Vi var aldrig hemma. Från den 23 var det ett evigt flackande och farande och jullunchande och annandagsmiddagsätande här och där, släpa julklappar hit och dit. Det skyllde de alltid på förresten, att det var onödigt att släpa omkring på julklapparna. Därför fick vi bara ett pussel i plywood med alpmotiv. Men det hann vi ju aldrig lägga förrän vi skulle åka hem igen och då tyckte pappa att det var lika bra att lämna det till nästa jul.
-Jag fattar inte hur någon har ro att resa bort, sa Beata. Med allt som måste göras. Tomtar och städning och kakor som ska bakas och skinkan som ska griljeras och klappar slås in och gardinerna. Bara sätta upp julgardinerna tar ju en halv dag.
-Jag har inga tomtar, sa Coco. Jag köper en burk pepparkakor och konjak och sen får det vara bra med det. Vad ska man med tomtar till?
-Vad ska man med julen till, snörvlade Asta och grämde sig över sin förlorade jul i Havanna.
-Vad ska man med vänner till, fräste Beata som blivit trött på hela
diskussionen.
-En sån härlig Norénjul, suckade Coco nöjt. Nu känner jag mig verkligen hemma.
 

Astas arkiv

copyright  hamnqvist